Chains off!

Panda Da Panda - Titta när han dansar



.. det är Stefans fel att jag fått den här på hjärnan.

Eller du som inte har problem med nakenhet:

Panda Da Panda - Titta När Han Dansar (Official Uncensored Video)

Nu ska jag iallafall göra mig iordning för jobbet, herregud.. jag skulle inte ha duckit rödvin igår - vad är det för fel på mig?? Har dessutom inte slutat röka ännu - kan ju slängas på min bakfylleångest.

"Personlig utveckling innebär inte att sitta inne med alla de rätta svaren, utan att ha förmågan att ställa de nödvändiga frågorna för att utveckla sig själv"
Jonas Gåde

Människor idag agerar utifrån sina kartor av verkligheten, inte utifrån själva verkligheten. Arbeta med det enda som du faktiskt har kontroll över; dig själv.

"Kartan är inte territoriet"
Alfred Korzpyski



Du kan testa dig själv på http://www.psykologitest.se/sjalvkansla.php

Det gäller att förstå hur din hjärna fungerar. Vart har du fått dina föreställningar ifrån? Vilka frågor ska du ställa dig själv när du hamnar i en situation som för dig är obehaglig?

Tänk om du, i blöjor, protesterat och vägrat ta ett kliv till efter ditt första fall? Misslyckanden tas på stort allvar, och lyckas man inte första gången vill man inte gärna misslyckas igen. Men misslyckande är endast feedback och lösningen på ett annat problem.

Visste du förresten att en kommunikation består av:

• Ord 7%
• Röst 38%
• Kroppsspråk 55%

Tänk på det nästa gång du känner dig obekväm i en konversation.

Jävligt intressant faktiskt! Om man bara orkar bläddra sig igenom 100 sidor om kognitiv terapi..

Hoffmaestro spelar på Hultsfredsfestivalen i år! Dit ska jag o syrran!

Ett tidigare inlägg då min norska väninna försökte få tag på mig, och min bror tror inte att norskar förstår svenska...... så han skriver:

You can't been friends with Emelie that long if you try to contact her to through her mobile!
It's easier to get a call connected to the american president than her.


Jag flyttade hem till Västervik och bytte därför (igen) nummer och uppdaterade detta på facebook varav min bror skriver:

Bror: Så kan jag ta bort dom andra 9 numrena som är sparade under ditt namn nu?

Jag: Nae, det här numret kommer vara i bruk i 2 veckors tid innan sim kortet löses upp. Efter det används mitt norska, för att sedan övergå till det nummer som slutar på 19. Jag kan ju inte göra det allt för lätt? ;)

Han bifogar:



Min andra bror kommenterar:

Andra bror: Tell me about it, jag vet fortfarande inte vilket nummer man når henne.

Vänligt inlägg:

Emilia: - Svara i telefonjäveln någongång då!

Jag: Det är inte lätt att skaffa sig ryktet att vara svårare nådd än presidenten.

Jaha, ännu en ledig dag i kära Västerviken... Det här med jobbet har inte direkt kommit igång ännu, och jag börjar bli uttråkad. Kollar lite på flygbiljetter 3900:- för att ta sig till New york.. 400:- till Paris.. JAG VILL RESA IGEN!

Vi var hos farmor också. Louise fann luftgeväret i garaget och vi sköt på allt som sprang förbi..

Louise, jag och pappa åkte ut till mormor för att hjälpa henne i trädgården. Morfars älskade trädgård.








Hade lite roligt också...

Idag var jag på morfars begravning. Usch, jag hatar begravningar.. fast jag vet att han har det bättre där han är nu. Tycker bara synd om lilla mormor som har haft någon att ta hand om i 60 år och står helt plötsligt ensam. Grät en hel del. Men efter det åkte vi ut till stugan som morfar älskade så mycket och försökte bara tänkte på vilken fantastisk morfar vi har haft. Jag och min tvillingsyster Louise åkte ut på sjöäventyr.







Gick lite vildare till när Louise tog tag i årorna.

Lolle: - Jag ska nog börja lära mig sånna här saker. Typ ro och sånt.



Lolle: - Stå inte i båten!





Lolle: - Hur parkerar man en båt?!

eller Svensker er mennesker; ett program där norskarna gör narr av svenskar! Helt sjukt bra.

http://p3.no/svensker/episode-1/ - Första episoden. Bor du i Norge eller ska flytta dit och är över 18 år kan du söka in och vara med i programmet.

Erik, jag, Jasmine och Magnus. Vårt kollektiv uppe i Norge har nog varit det bästa som funnits. Har älskat att bo tillsammans med dom men nu är det dags att flytta tillbaka till Svearike igen. Älskar er, och kommer aldrig glömma mina sambos <3

Vattenfallen i Montezuma.



Gillade att sitta i träd jag... här ska vi klättra upp igenom djungeln för att ta oss till dom mindre vattenfallen.





Vi tog oss lätt runt med en fyrhjuling som vi hyrde för 65 dollar om dagen.



Älskade Jasmine leker lite. Sexar lite.








Jävligt dålig hållning.. men det här är alltså den första våg jag tar, och jag STÅR upp på den, i Santa Teresa, Costa Rica.



Då drar man ifrån paradiset - släpar oss i princip därifrån eftersom vi fortfarande bara besökt ett av dom fyra som var tänkta.

http://www.vt.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=5919378

Nu är det på tiden att någon uppmärksammar Västervikspolisens inkompetens. När jag läste om skottdramat som inträffade en söndagsnatt i vårt lugna Västervik och om polisens frånvaro blev jag inte överraskad. Jag tänkte tillbaka på det bemötande jag fick då jag en kväll för två år sedan försökte få hjälp av vår polis.

 

Han var 19 år gammal och hade många problem i sitt förflutna med en mor och en far som begått självmord ett par år tidigare. Han kämpade sig igenom sina svåra tonår utan föräldrar och mycket droger var inblandade.

 

2008-10-06 Det var natten till måndagen och centrum var stilla, vi var ensamma på gatorna. Berusade promenerade vi i fem timmar, jag passade på att visa honom staden eftersom det var hans första besök här. Vi gick bland annat ner till hamnen där vi satt ute på piren och pratade. Jag minns än idag inte vad vårt samtal handlade om, vad som skulle komma att bli hans sista ord i livet.

 

Jag kommer fram till vår gemensamma vän ensam. Han var försvunnen. Dagen efter hör vi ingenting ifrån honom och han är inte kontaktbar på sin telefon, så vi börjar bli oroliga. Jag, tillsammans med hans vänner ifrån Norrköping och våra gemensamma vänner ifrån stan som var de enda personerna han kände eller kunde kontakta, började leta efter honom. På kvällen förstår vi att det måste ha hänt något, hans flickvän och fler vänner åker till Västervik för att hjälpa oss hitta honom.

 

Jag ringer 114 114 och blir vidarekopplad till polisen i Västervik. Jag förklarar vad som har hänt och talar om för de att det finns inte en möjlighet att han träffat någon, eftersom alla han kände var med mig och han hade hört av sig om han var okej. Det minsta de kunde göra för oss var att skicka ut en bil för att kunna täcka ett större område. Även om vi var många letade vi tills fots.

 

Kvinnan jag talar med låter nonchalant och förklarar för mig att det inte finns något de kan göra. Irriterad slänger jag på luren och vi fortsätter att leta hela natten. Hans bästa vän känner sig orolig över att det finns en hamn och vi letar så gott vi kan i det mörka vattnet. Han har fått epileptiska anfall förut och det fanns en risk att han befunnit sig på piren där vi tidigare hade suttit och hamnat i vattnet. Vi avslutar vår sökning efter många timmar för att återuppta det i dagsljus.

 

Vi vaknar tidigt på tisdagsmorgonen den 8: nde oktober 2008. En av hans vänner kollar Västervikstidningen på nätet, vi sitter chockade en stund av bilden vi får se på första sidan. ”En man i 20-årsåldern funnen i fiskarhamnen”. Vi ringer polisen och blir inkallade på förhör.

 

I två års tid har jag haft en skuldkänsla för vad som hände, jag har känt att det var mitt fel. Jag tappade bort honom. Jag är mörkrädd och ville inte gå ensam, han erbjöd sig att följa mig. Det finns så många saker jag velat ändra på men mitt samtal till polisen är något som känns som ett riktigt nedslag, det hade gjort en sådan skillnad, kanske vi hade kunnat rädda honom. Bemötandet jag fick av kvinnan på polisstationen gjorde inte ett försök till att lugna mig, visade inget intresse av att vilja hjälpa till och pratade till mig som om hon inte tog mig på allvar.

 

En vanlig syn är ju att se styrkor utanför Palladium. Två män skojbråkar utanför Palladium på Valborgsmässoafton – 8 poliser rusar dit! Det räcker med att man vinglar till för att få skjuts: En kvinna på väg hem från en utekväll, lite rund under fötterna och polisen får syn på henne och stannar för att fråga var hon är på väg. Hon förklarar att hon är på väg hem och pekar på sitt hus. Detta slutar med att de plockar in henne i polisbilen och kör henne direkt till fyllecellen. Detta var hennes andra oturliga bemötande med farbror Blå och en tredje gång innebär att hon riskerar att förlora körkortet.

 

Skottdrama! Och polisen lyser med sin frånvaro. Kommunikations fel?  Ska det vara så svårt att ringa ett telefonsamtal när man bor i samma kommun? Jag lyckades göra ett telefonsamtal från El Salvador, 10 000 kilometer härifrån, och hem.

 

Jag gick igenom stadsparken sent på måndagskvällen och funderade på om jag borde vara orolig för att bli beskjuten. Det har aldrig slagit mig förut men med tanke på hur många människor som kunde ha skadats eller mist livet när någon bestämmer sig för att skjuta mot personbilar och bussar och inte inser att ett skott kanske inte träffar någon men en chock hade kunnat innebära att man kör över på fel körbana och krockar istället - det kunde ha varit rena avrättningar! Jag överdriver säkert men jag menar bara att söndagens skottdrama hade kunnat sluta katastrofalt.

 

Vart finns ni för att försäkra vår trygghet? Vart finns ni när ni verkligen behövs? Istället för att anställa fler poliser; satsa på utbildningen och se till att de poliser som är i tjänst idag gör sitt jobb. Kvalitet är bättre än kvantitet. Och kanske en ny telefonväxel? Ska ni vinna ungdomarnas respekt, sluta kasta de i fyllecell! Visa att ni är där för deras trygghets skull, inte för att jävlas. Visa oss att ni vill vårt bästa istället för att spela på er maktposition.

Då har man hälsat på sin favorit Emilia nere i Kalmar över helgen. Studentbar är ju grejen! Ett glas vin kostade 15 kr! Dessutom var det ett band från Malmö som hette Shout and stout eller nåt, som spelade irländsk musik. Inte ofta man får försöka dansa linedance ju!

Dagen efter blev det att hänga sig på tork efter en blöt helg:

Lärde känna en fransk fotograf och en modell från Quebec i Guatemala, vi gjorde ett roligt photoshoot på gatorna. Mycket roligt och jag slänger upp fler bilder från detta nästa vecka.





Fotograf: Brice Bertocchi och modellen Christelle.

Här sitter man och gör sin dagliga kunskapsjakt på Nationalencyklopedins hemsida och vad får man för fråga? Beskrivningen av den här maran gör det hela roligare:

Citerat från wiki:

Av "maran" skapade folktron tidigt ett trolldomsväsen, som omtalas redan i de fornisländska sagorna och som kallades Nattmaran. I Norden tänkte man sig maran i form av en kvinna som smyger sig in i sovrummet på natten, genom nyckelhålet eller minsta lilla springa, och sedan sätter sig grensle över den sovandes bröst (att "ridas av maran"). Ordet har också givit upphov till uttrycket mardröm för hemska drömmar.

Maran sade ibland vara en människas ande, men behövde inte ha en människas gestalt när den hemsökte folk om natten, utan kunde se ut som till exempel en katt, hund, apa, mus, fjäder eller garnnystan. Det finns olika uppgifter om vad som gjorde människor till en mara, ibland på grund av avund eller för att en katt hoppat över ett odöpt barn. I de gammaldanska landskapen berättades det att havande kvinnor som försökte få en lätt förlossning genom att krypa igenom fosterhinnan från ett föl straffades genom att barnet, om det var en flicka, blev en mara. Om barnet var en pojke blev det istället en varulv.

Hah! Det gick riktigt bra på min arbetsintervju, och jag har då alltså lyckats fjäska till mig provjobb nästa fredag! Ska jobba på båten Simpson som ligger i skärgården i Västervik. Detta kan betyda att jag inte åker tillbaka till Norge och stannar i underbara Sverige över sommaren. Men vad ska jag göra efter sommaren? Jag vill så gärna ta mig till Californien för att göra mig något slags surfliv. Nu har jag ju inte surfat sen min olycka i El Salvador (slänger upp lite bilder senare, det slutade med att jag fick tre stygn i pärat iallafall) men jag ska nog våga mig upp igen! Jag lägger inte av så fort. Dessutom är det min dröm att bo i Santa Cruz och surfa på riktigt och dit ska jag ta mig, oavsett vad. Nu ska jag sussa. Imorgon bär det av till Kalmar för nya äventyr!

Är det förresten någon som ska till Hultsfredsfestivalen i år eller är det Bob Dylan på Peace and love som lockar?

Nu tänkte jag slänga upp lite bilder från min resa till Centralamerika. Här är ett par bleka bilder, på väg till flygplatsen i Jessheim.






I extas, inte riktigt förstått att vi är påväg till en helt ny världsdel där vi ska befinna oss i tre månader framöver..


Här är vi nu, frusna och äckliga efter resan, i Frankfurt. 14 timmar väntade oss på en skit tråkig flygplats.





Första stoppet är då i Costa Rica, San Jose.



Ännu äckligare har vi rest från Frankfurt, till Houston och till slut landat i ett ganska kallt och blåsigt San Jose, Costa Rica 32 timmar senare. Här på första hostelet Pangea. Min väska blev däremot kvar i Houston.


San José ligger i Valle central, på ca 1170 meter över havet och alltså ganska blåsigt.


Jasmine


Första frukosten - pankies å fruits :)


Meumma!


Vår nyvunna vän från hostelet - Andy från schweiz.. Han poserade i 3 sekunder innan han kände sig för obekväm och innan jag hann fota honom.




San Jose. Fanns inte mycket att se här, vi stannade bara i hopp om att väskjäveln skulle komma.


Nån gammal kyrka i San Jose

Konstverk..

Jasse

Jag

Och så tog vi oss till Jaco. Jag hade fortfarande inte fått min väska så jag och Jasmine delar på hennes lilla packning. Pågick en storm över Houston så inga flyg gick till Costa Rica.


Han närmast dansade senare med Jasmine då hon hoppade in i paraden.. mycket roligt att titta på!



Första solnedgången i Jaco, Costa Rica

Och alla dom här surfarna.... -drools-



Jasmine och Andy.

Det här står om hostelet vi valde i Jaco, därav vårt beslut att se hur det verkligen var:

Review by Katherine, Ireland 2009-02-09 Not great We stayed here for just one night and that was enough. Four of us were put into a cell-like dorm room with no windows and a very loud air conditioning unit. The hostel was clean enough but there was no real atmosphere, maybe as was no-one else staying in the hostel at the time. The guy who was looking after the place, seemed to be in poor health and maybe not physically/mentally up to having guests stay at the time. Although he was generally helpful and friendly he gave us the impression that he distrusted us and was inconvenienced by our presence. He even told us we were ripping him off by only paying $30 for a 3 bed dorm which the four of us were squeezed into, as he had no other beds in the completely empty hostel available at the time. The communal area felt was more like someones living room and the old guy slept there on his rocking chair all night surrounded by his weapons,"cause you never know when the buggers are gonna come for you." I was glad to be leaving after one night.

Jaco var inte speciellt imponerande så..


..vi drog över med speedboaten till Montezuma.


Sköldpadda och en av dom killarna vi senare kom att bo i lyxhus med ...


Padde



Nu var ju tanken att vi skulle stanna i Montezuma men på den här speedboaten träffar vi tre isrealiska killar som är jätte roliga och dom övertalar oss att kolla in stranden Santa Teresa istället. Och det ångrar vi verkligen inte!


Utsikten från vårt hus och gången ner till poolen.




Två av dom är bröder och han i vit t-shirt är någon dom mött under resan. Han var ganska efterbliven.



Roe, veterinär och jävligt rolig.





Världens vackraste strand. Här bestämmer jag mig för att lära mig surfa.



Ligger och älskar livet.. hur kan man göra annat?



Vi började rulla våra egna cigaretter eftersom det är mycket billigare, så tro inte att vi röker annat när det ser ut sådär! Sand har vi förresten säkert käkat kilovis med.























En av dom bästa dagarna i Santa Teresa. Jag och Jasmine låg under palmbladen som formade sig till ett hjärta ovanför oss och vi älskade livet. Vi låg och filosoferade och gottade oss. Det var här vi kom på att ett år tidigare när vi var i Thailand så hade vi mött två tjejer som höll på att göra en tre månaders backpack resa genom asien och vi sa till varandra att det måste ju vi också göra, fast inte nödvändigtvis asien då. Exakt ett år senare gör vi den resan vi drömt om, strävat efter så länge och jobbat hårt för att förverkliga. Vi kände oss extra bra den här dagen.


Vi uppgraderade. Pool, städtant, plasma tv, internet, innegård, tvättmaskin.... tja, ganska bra helt enkelt. Här är två israeliska killar som bjöd in oss på födelsedagsfest. Nimrod och Dror som vi kom att bli väldigt bra vänner med. Nimrod eller Santos som vi lärde känna honom som t.v ska jag hälsa på i Israel, förhoppningsvis, i september. Dror reste senare tillsammans med oss från Costa Rica till Nicaragua.




Poolparty mitt i djungeln i Malpais. Santos födelsedag 14/2 - alla hjärtans dag.









Undervattenskamera fanns denna kväll, men frågan är vart bilderna tog vägen. Sjukt rolig kväll!



Här gick vi till den hemliga stranden i Malpais.









Jasmine köpte en stråhatt som en kille satt och gjorde från palmbladen precis brevid oss.



Surfer boys..



Jag har fortfarande inte tagit mig ut och surfat och jag samlar ihop mina nerver.







Vår vän Joel från Australien <3 Galen och rolig :)







Och så har vi flyttat ifrån dom israeliska killarna. Efter ett poolparty som balla ur kände vi att det var dags att dra. Istället flyttade vi ihop med "Malibi man" eller Schlomey som han hette (hur man nu stavar till det...) det lät iallafall som "Slå mig".


Jag och Jasmine är helt omedvetna om att vattnet kommer....

Den här dagen börjar riktigt bra! Vaknar av att solen är tillbaka efter ett par helvetiska dagar med hagel, snö och regn. Det skrämmer en lite att vädret är helt åt helvete omkastat. Iallafall, idag har jag en arbetsintervju! Det var så märkligt.. Jag har spenderat en vecka nu i Västervik, min gamla hemstad.. Jag har förresten bott i Norge i två års tid och jobbat på en restaurang. Gud! Jag vet inte vart jag ska börja! Iallafall, när jag kom hem till Norge efter min tre månaders långa resa kände jag hur värmen, sommaren drog mig tillbaka till Västervik. Så när min tvillingsyster kom tillbaka från Bali så följde jag helt enkelt med henne hem. Jag får ju aldrig tummen ur arslet för att vara ärlig så jag har ju inte sökt något jobb här ännu. Men så får jag ett samtal om att han som hyr restaurangbåten nere i skärgården fått höra talas om mig och hipps happs får jag hans nummer, jag ringde igår och idag har jag möte!

Nä, nu måste jag göra mig iordning! Lyssna på den här låten, den kommer göra er dag!

Efter min resa genom Centralamerika har jag förstått att de kommande 5 åren kommer jag att resa och leva lätt. Ingenting som kan tynga ner mig, ingenting som binder mig fast kommer i närheten av mig. Jag är 22 år gammal och har hela livet framför mig. Det här är enda tiden i mitt liv som jag kommer vara gammal nog att klara mig själv, men ung nog att veta att världen är min lekplats. Jag har inget ansvar för någon och tacka gudarna för det! Jag är nog den vimsigaste personen jag känner. Med att leva lätt menar jag att jag alltid ska ha lätt för att resa iväg, alltid kunna följa vad mitt hjärta vill och min ryggsäck ska definitivt vara lättare än den jag hade med mig till Centralamerika.. man lever för att lära?

Att komma hem till Sverige igen fick mig att se många saker ur ett annat perspektiv. En del problem är på många sätt likadana; magra barn, alkoholism och arbetslöshet. Skillnaden är valmöjligheterna. Det är en chans på 0.08 % att födas i Sverige och få alla möjligheter i världen för en ett friskt liv, stabil ekonomi, en bra utbildning och friska barn.

Om du skulle födas på nytt vart skulle du dyka upp? - testa Livets lotteri: http://livetslotteri.se/
Jag skulle ha blivit född i Mexiko - vart hade du hamnat?

När jag sitter och läser igenom andra tjejers bloggar så undrar man ju vart IQn tog vägen och vart det leder. Om 50 år kommer det inte spela någon roll vad fan ni hade på er. Den enda vetenskap som berört er kommer antagligen ha ersatt ert silikon.

Spelar det verkligen någon roll vart ni dricker upp era pengar någonstans? Fotas för att slängas upp på någon skvallersida där dom kan kritisera hur ni ser ut så att ni förändrar det unika ansiktet som ändå var ditt att bära, den kropp som var din att upptäcka världen med. Jag tycker att fler människor ska öppna sina ögon för vad som betyder, och hur stor världen är, hur mycket det finns att upptäcka och börja skriva sin historia med ord där inga bilder behövs.

-Em

Mitt namn är Emelie och här slänger jag nu upp en blogg om mitt liv, åsikter och allt som snurrar runt i huvudet på mig. Jag kommer dessutom skriva om mina närmsta, underbara vänner som alla drar åt olika håll, med olika drömmar, yrken, mål och erfarenheter.

Jag hoppas att det är något av det här som kanske kan hjälpa er i några av alla val och alla dom olika vägskäl ni kommer ställas inför.

Om inte - då ska det väl iallafall vara nåt att läsa när du har tråkigt.

 

Som 15 åring tog jag ensam beslutet att flytta hemifrån. Jag flyttade ihop med min dåvarande pojkvän och hans familj i en liten lägenhet i centrala Norrköping.

 

I två år hade jag haft ett distansförhållande med en kille som såg mitt svaga psyke och min unga ålder som ett perfekt offer för hans manipulation.

 

Jag isolerade mig själv, fokuserade hela mitt liv kring hans, tappade kontakten med min familj och mina vänner. Han har aldrig skadat mig fysiskt men många gånger har jag tänkt att de fysiska ärren hade varit lättare att glömma och förlåta än de som för alltid kommer göra ont i min själ.

 

Som muslim, och nu drar jag inte alla över en gräns, men sättet han blev uppfostrad på i samband med hans borderline och en total avsaknad av en normal verklighetsuppfattning stängde han in sig själv - och drog mig med sig in i sin bubbla. Jag tilläts inte ha mina egna åsikter, inte gå utanför dörren efter klockan tre på eftermiddagen (!), vänner var totalt förbjuden - i efterhand förstår jag ju att det var på grund av risken att jag skulle tala om vad som hände i mitt liv och att någon skulle rädda mig och berätta att det var inte så ett liv skulle vara. Min kropp var hans ägodel att använda, missbruka när han kände för det.

 

Jag började mitt första år på gymnasiet i en klass med 18 killar och 2 tjejer (mig inkluderad) - det här skapade ännu mer problem och hade han fått bestämma hade jag inte gått till skolan överhuvudtaget. Extremt svartsjuk och ett behov av kontroll gjorde att han började bryta ner mitt självförtroende. Jag minns en resa jag gjorde tillsammans med min mamma till Turkiet (som jag efter många om och men fick åka till) och efter ett samtal med honom över internet bröt jag ihop och min mamma säger till mig att jag kanske borde tänka efter, varför var jag tillsammans med den här killen? Jag sa att jag trodde att jag skulle dö ensam, dö som en ungmö om jag gjorde slut med honom. Min mamma skrattade åt mig och jag gör detsamma när jag tänker tillbaka på det, men i stunden trodde jag på det. Jag trodde aldrig jag skulle vara god nog åt någon annan.

 

Jag är glad att jag har tagit mig ur det som jag då trodde var hur man skulle leva, att varje dag gå in på toaletten och gråta tills jag trodde att tårarna skulle ta slut och ersättas med mitt blod. De som inte varit i ett liknande förhållande har svårt att sätta sig in i den tankegång jag hade - jag trodde inte jag skulle få uppleva min 25 årsdag, jag var inte ens säker på att jag ville leva så länge om livet skulle se ut sådär.

 

Efter ett tre års långt förhållande tog jag mig äntligen ur bubblan. Jag flyttade till min egen lägenhet, som han besökte och jag levde ett halvt år i skräck av att han skulle göra mig illa. På väg till skolan en dag knackade han på mitt fönster och jag la mig i sängen och drog täcket över huvudet. Det fortsatte och till slut kom han in i min trappuppgång och slet i mitt dörrhandtag och knackade i tre timmar. Jag låg under mitt täcke, livrädd. Jag struntade i att ta mig till skolan överhuvudtaget.

 

Ung, frisk och fri har jag nu hela livet framför mig och jag hoppas jag lever länge till! Har precis kommit hem från en tre månaders semester i Central Amerika, men det kommer jag skriva mer om sedan.