Chains off!

Jaha, ännu en ledig dag i kära Västerviken... Det här med jobbet har inte direkt kommit igång ännu, och jag börjar bli uttråkad. Kollar lite på flygbiljetter 3900:- för att ta sig till New york.. 400:- till Paris.. JAG VILL RESA IGEN!

Idag var jag på morfars begravning. Usch, jag hatar begravningar.. fast jag vet att han har det bättre där han är nu. Tycker bara synd om lilla mormor som har haft någon att ta hand om i 60 år och står helt plötsligt ensam. Grät en hel del. Men efter det åkte vi ut till stugan som morfar älskade så mycket och försökte bara tänkte på vilken fantastisk morfar vi har haft. Jag och min tvillingsyster Louise åkte ut på sjöäventyr.







Gick lite vildare till när Louise tog tag i årorna.

Lolle: - Jag ska nog börja lära mig sånna här saker. Typ ro och sånt.



Lolle: - Stå inte i båten!





Lolle: - Hur parkerar man en båt?!

Erik, jag, Jasmine och Magnus. Vårt kollektiv uppe i Norge har nog varit det bästa som funnits. Har älskat att bo tillsammans med dom men nu är det dags att flytta tillbaka till Svearike igen. Älskar er, och kommer aldrig glömma mina sambos <3

http://www.vt.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=5919378

Nu är det på tiden att någon uppmärksammar Västervikspolisens inkompetens. När jag läste om skottdramat som inträffade en söndagsnatt i vårt lugna Västervik och om polisens frånvaro blev jag inte överraskad. Jag tänkte tillbaka på det bemötande jag fick då jag en kväll för två år sedan försökte få hjälp av vår polis.

 

Han var 19 år gammal och hade många problem i sitt förflutna med en mor och en far som begått självmord ett par år tidigare. Han kämpade sig igenom sina svåra tonår utan föräldrar och mycket droger var inblandade.

 

2008-10-06 Det var natten till måndagen och centrum var stilla, vi var ensamma på gatorna. Berusade promenerade vi i fem timmar, jag passade på att visa honom staden eftersom det var hans första besök här. Vi gick bland annat ner till hamnen där vi satt ute på piren och pratade. Jag minns än idag inte vad vårt samtal handlade om, vad som skulle komma att bli hans sista ord i livet.

 

Jag kommer fram till vår gemensamma vän ensam. Han var försvunnen. Dagen efter hör vi ingenting ifrån honom och han är inte kontaktbar på sin telefon, så vi börjar bli oroliga. Jag, tillsammans med hans vänner ifrån Norrköping och våra gemensamma vänner ifrån stan som var de enda personerna han kände eller kunde kontakta, började leta efter honom. På kvällen förstår vi att det måste ha hänt något, hans flickvän och fler vänner åker till Västervik för att hjälpa oss hitta honom.

 

Jag ringer 114 114 och blir vidarekopplad till polisen i Västervik. Jag förklarar vad som har hänt och talar om för de att det finns inte en möjlighet att han träffat någon, eftersom alla han kände var med mig och han hade hört av sig om han var okej. Det minsta de kunde göra för oss var att skicka ut en bil för att kunna täcka ett större område. Även om vi var många letade vi tills fots.

 

Kvinnan jag talar med låter nonchalant och förklarar för mig att det inte finns något de kan göra. Irriterad slänger jag på luren och vi fortsätter att leta hela natten. Hans bästa vän känner sig orolig över att det finns en hamn och vi letar så gott vi kan i det mörka vattnet. Han har fått epileptiska anfall förut och det fanns en risk att han befunnit sig på piren där vi tidigare hade suttit och hamnat i vattnet. Vi avslutar vår sökning efter många timmar för att återuppta det i dagsljus.

 

Vi vaknar tidigt på tisdagsmorgonen den 8: nde oktober 2008. En av hans vänner kollar Västervikstidningen på nätet, vi sitter chockade en stund av bilden vi får se på första sidan. ”En man i 20-årsåldern funnen i fiskarhamnen”. Vi ringer polisen och blir inkallade på förhör.

 

I två års tid har jag haft en skuldkänsla för vad som hände, jag har känt att det var mitt fel. Jag tappade bort honom. Jag är mörkrädd och ville inte gå ensam, han erbjöd sig att följa mig. Det finns så många saker jag velat ändra på men mitt samtal till polisen är något som känns som ett riktigt nedslag, det hade gjort en sådan skillnad, kanske vi hade kunnat rädda honom. Bemötandet jag fick av kvinnan på polisstationen gjorde inte ett försök till att lugna mig, visade inget intresse av att vilja hjälpa till och pratade till mig som om hon inte tog mig på allvar.

 

En vanlig syn är ju att se styrkor utanför Palladium. Två män skojbråkar utanför Palladium på Valborgsmässoafton – 8 poliser rusar dit! Det räcker med att man vinglar till för att få skjuts: En kvinna på väg hem från en utekväll, lite rund under fötterna och polisen får syn på henne och stannar för att fråga var hon är på väg. Hon förklarar att hon är på väg hem och pekar på sitt hus. Detta slutar med att de plockar in henne i polisbilen och kör henne direkt till fyllecellen. Detta var hennes andra oturliga bemötande med farbror Blå och en tredje gång innebär att hon riskerar att förlora körkortet.

 

Skottdrama! Och polisen lyser med sin frånvaro. Kommunikations fel?  Ska det vara så svårt att ringa ett telefonsamtal när man bor i samma kommun? Jag lyckades göra ett telefonsamtal från El Salvador, 10 000 kilometer härifrån, och hem.

 

Jag gick igenom stadsparken sent på måndagskvällen och funderade på om jag borde vara orolig för att bli beskjuten. Det har aldrig slagit mig förut men med tanke på hur många människor som kunde ha skadats eller mist livet när någon bestämmer sig för att skjuta mot personbilar och bussar och inte inser att ett skott kanske inte träffar någon men en chock hade kunnat innebära att man kör över på fel körbana och krockar istället - det kunde ha varit rena avrättningar! Jag överdriver säkert men jag menar bara att söndagens skottdrama hade kunnat sluta katastrofalt.

 

Vart finns ni för att försäkra vår trygghet? Vart finns ni när ni verkligen behövs? Istället för att anställa fler poliser; satsa på utbildningen och se till att de poliser som är i tjänst idag gör sitt jobb. Kvalitet är bättre än kvantitet. Och kanske en ny telefonväxel? Ska ni vinna ungdomarnas respekt, sluta kasta de i fyllecell! Visa att ni är där för deras trygghets skull, inte för att jävlas. Visa oss att ni vill vårt bästa istället för att spela på er maktposition.

Här sitter man och gör sin dagliga kunskapsjakt på Nationalencyklopedins hemsida och vad får man för fråga? Beskrivningen av den här maran gör det hela roligare:

Citerat från wiki:

Av "maran" skapade folktron tidigt ett trolldomsväsen, som omtalas redan i de fornisländska sagorna och som kallades Nattmaran. I Norden tänkte man sig maran i form av en kvinna som smyger sig in i sovrummet på natten, genom nyckelhålet eller minsta lilla springa, och sedan sätter sig grensle över den sovandes bröst (att "ridas av maran"). Ordet har också givit upphov till uttrycket mardröm för hemska drömmar.

Maran sade ibland vara en människas ande, men behövde inte ha en människas gestalt när den hemsökte folk om natten, utan kunde se ut som till exempel en katt, hund, apa, mus, fjäder eller garnnystan. Det finns olika uppgifter om vad som gjorde människor till en mara, ibland på grund av avund eller för att en katt hoppat över ett odöpt barn. I de gammaldanska landskapen berättades det att havande kvinnor som försökte få en lätt förlossning genom att krypa igenom fosterhinnan från ett föl straffades genom att barnet, om det var en flicka, blev en mara. Om barnet var en pojke blev det istället en varulv.