Chains off!

Mitt namn är Emelie och här slänger jag nu upp en blogg om mitt liv, åsikter och allt som snurrar runt i huvudet på mig. Jag kommer dessutom skriva om mina närmsta, underbara vänner som alla drar åt olika håll, med olika drömmar, yrken, mål och erfarenheter.

Jag hoppas att det är något av det här som kanske kan hjälpa er i några av alla val och alla dom olika vägskäl ni kommer ställas inför.

Om inte - då ska det väl iallafall vara nåt att läsa när du har tråkigt.

Som 15 åring tog jag ensam beslutet att flytta hemifrån. Jag flyttade ihop med min dåvarande pojkvän och hans familj i en liten lägenhet i centrala Norrköping.

I två år hade jag haft ett distansförhållande med en kille som såg mitt svaga psyke och min unga ålder som ett perfekt offer för hans manipulation.

Jag isolerade mig själv, fokuserade hela mitt liv kring hans, tappade kontakten med min familj och mina vänner. Han har aldrig skadat mig fysiskt men många gånger har jag tänkt att de fysiska ärren hade varit lättare att glömma och förlåta än de som för alltid kommer göra ont i min själ.

Som muslim, och nu drar jag inte alla över en gräns, men sättet han blev uppfostrad på i samband med hans borderline och en total avsaknad av en normal verklighetsuppfattning stängde han in sig själv - och drog mig med sig in i sin bubbla. Jag tilläts inte ha mina egna åsikter, inte gå utanför dörren efter klockan tre på eftermiddagen (!), vänner var totalt förbjuden - i efterhand förstår jag ju att det var på grund av risken att jag skulle tala om vad som hände i mitt liv och att någon skulle rädda mig och berätta att det var inte så ett liv skulle vara. Min kropp var hans ägodel att använda, missbruka när han kände för det.

Jag började mitt första år på gymnasiet i en klass med 18 killar och 2 tjejer (mig inkluderad) - det här skapade ännu mer problem och hade han fått bestämma hade jag inte gått till skolan överhuvudtaget. Extremt svartsjuk och ett behov av kontroll gjorde att han började bryta ner mitt självförtroende. Jag minns en resa jag gjorde tillsammans med min mamma till Turkiet (som jag efter många om och men fick åka till) och efter ett samtal med honom över internet bröt jag ihop och min mamma säger till mig att jag kanske borde tänka efter, varför var jag tillsammans med den här killen? Jag sa att jag trodde att jag skulle dö ensam, dö som en ungmö om jag gjorde slut med honom. Min mamma skrattade åt mig och jag gör detsamma när jag tänker tillbaka på det, men i stunden trodde jag på det. Jag trodde aldrig jag skulle vara god nog åt någon annan.

Jag är glad att jag har tagit mig ur det som jag då trodde var hur man skulle leva, att varje dag gå in på toaletten och gråta tills jag trodde att tårarna skulle ta slut och ersättas med mitt blod. De som inte varit i ett liknande förhållande har svårt att sätta sig in i den tankegång jag hade - jag trodde inte jag skulle få uppleva min 25 årsdag, jag var inte ens säker på att jag ville leva så länge om livet skulle se ut sådär.

Efter ett tre års långt förhållande tog jag mig äntligen ur bubblan. Jag flyttade till min egen lägenhet, som han besökte och jag levde ett halvt år i skräck av att han skulle göra mig illa. På väg till skolan en dag knackade han på mitt fönster och jag la mig i sängen och drog täcket över huvudet. Det fortsatte och till slut kom han in i min trappuppgång och slet i mitt dörrhandtag och knackade i tre timmar. Jag låg under mitt täcke, livrädd. Jag struntade i att ta mig till skolan överhuvudtaget.

Ung, frisk och fri har jag nu hela livet framför mig och jag hoppas jag lever länge till! Har precis kommit hem från en tre månaders semester i Central Amerika, men det kommer jag skriva mer om sedan.